vissa dagar är det som om man inte kan ta sig ut från sig själv.
man är fast där man är och har en klistrad hinna runtomkring sig av likgiltighet/nedstämdhet.
och dagen förflöt utan att den där hinnan lyckades försvinna.
så cyklar jag hem och möter en katt.
en katt som kommer emot mig, börjar stryka sig mot mina ben,

säger mjau och tittar upp på mig.
böjer mig ner och blir kvar länge,
katten som krumbuktar sig och spinner,
svart kappa som blir allt mer katthårig & jag som börjar känna att något lättar.
att känna att det är helt okej;
att sitta i solen en eftermiddag i början av oktober och
klappa en katt.

 medborgarplatsen, lördag, paraplyhållare: emelie

en av de där bra sakerna med regn

är hur vackert det blir med alla ljusreflektioner.

men vore jag en uppfinnare,

skulle jag uppfinna något så simpelt som ett paraply som står emot regn & blåst i kombination,

utan att vända ut och in på sig själv.