nu börjar minusgraderna

liksom

himlarna

nästan alltid när jag går över bron vid bysjön blir jag tvungen att stanna till.

alla mornar, eftermiddagar, kvällar som man har passerat där.

som om man borde tröttna.

men lika ordlös och träffad blir jag varje gång.

saffransgulgång vid skolan/wij trädgårdar.

jag tänkte jag måste skriva om hösten innan den är slut.

(det ryktas nämligen om snöankomst på eftermiddagen..)

och jag har aldrig kommit hösten närmare än i år

andra år har jag jämt tänkt att jag måste hinna vara i den,

måste hinna se den

och så blir det inte av och så är den borta

här har jag sett den varje dag, cyklat igenom den,

sett den i vassen, träden, åkrarna

och det har aldrig varit vackrare än såhär

(men kunde jag,

skulle jag förlänga den ytterligare någon månad)

är inte helt redo för snöpulsande än..