var på teater ikväll, såg nittonhundra- legenden om oceanpianisten,

en pjäs efter alessandro barricos bok med samma namn.

det är en monolog med peter eriksson i huvudrollen och

hade det varit en film,

hade man suttit kvar långt efter det att eftertexterna försvunnit förbi.

helt underbar.

läst några av alessandro bariccos andra böcker; silke och utan blod,

och tycker mycket om hans sätt att skriva,

hans märkliga sagoaktiga berättelser.

och det var trevligt att komma in till en stad.

man får sådan stadsabstinens emellanåt, när man bor på en sånhär liten plats som jag gör nu.

man saknar det där att bara kunna gå,

gå på gator som som blir till andra gator som

fortsätter,

kringelkrokar sig bort dit man tidigare inte gått.

och visst är det det där med att man inte saknar något förrän man inte längre har det.

aldrig har jag längtat så mycket som nu till att gå på teater, se filmer på bio, gå på konserter, konstutställningar, upptäcka nya caféer & sitta och dricka te osv.

när man väl hade allt det där runtomkring sig använde man sig sällan av det.

så löjlig man är som människa.

något av det bästa;

morgonsolen som skiner in i stora rummet,

stå i solstrimman som blir &

känna solen värma magen