fabriken.

(älskar sådana byggnader)

fruset blomhav. 

det är något speciellt med de där första frostmornarna.
hur man nästan inte vill andas för högt i risk för att störa,
förstöra den där stillnaden.

går över gräsmattan i en annans fotspår, vill inte göra mer avtryck än nödvändigt.
det är stora fotspår, troligtvis en mans, mina steg går i motsatt riktning från dit han var på väg.
de stannar, två cigarettfimpar på marken, fortsätter in i ett skogsparti där jag inte varit.
där inne bland träden får man krypa mellan grenar för att ta sig fram och det låter som om hundratals småfåglar hoppar från kvist till kvist mellan träden, prassel prassel.

det är asplöven som ger upp, en efter en, singlar genom luften och bildar gul matta på marken.
fotstegen försvinner någonstans under löv och grenunderkrypningar och jag fortsätter själv.
en nedlagd fabrik, en överraskad omblommande lupin, brännässleallén (med brännässlor som når mig upp till axeln) där man nu återigen kan gå.
hur mjuk en omgivning kan se ut fast den är alldeles frusen.
som virkade spetsdukar och mohairgarn.
pärlbrodyrer och glittret på en havsyta.
det böljar och stramar på samma gång.

och går hem,

över en annan gräsmatta, i en annans fotspår,
som leder fram till porten.