dropparna

på ett avokadoblad.

har köpt en stor rullresväska.
en sån stor så att man nästan kan krypa ner och gömma sig i den

(iallafall om man är liten)
och det är något speciellt det där att gå och dra en väska efter sig.
höra på rulljudet mot asfalten, känna sig som om man är på väg någonstans.
fast jag visste att jag bara var på väg hem från affären infann sig ändå lite respirr i mig.
kanske undrade folk, vart har hon med den stora väskan varit?
och tänkt, säkert på någon spännande plats långt bort..
& ingen visste att min resväska inte var fylld med smutsiga skrynkliga kläder och nya resminnen..
utan enbart innehöll äpplen, satsumas & sötmandlar

från den exotiska konsumaffären, fem minuter därifrån.

(ibland kan slaskinnehåll vara riktigt vackra också;

rödlök, gulnat amaryllisblad, granatäppleblad)

vissa dagar är det som om man inte kan ta sig ut från sig själv.
man är fast där man är och har en klistrad hinna runtomkring sig av likgiltighet/nedstämdhet.
och dagen förflöt utan att den där hinnan lyckades försvinna.
så cyklar jag hem och möter en katt.
en katt som kommer emot mig, börjar stryka sig mot mina ben,

säger mjau och tittar upp på mig.
böjer mig ner och blir kvar länge,
katten som krumbuktar sig och spinner,
svart kappa som blir allt mer katthårig & jag som börjar känna att något lättar.
att känna att det är helt okej;
att sitta i solen en eftermiddag i början av oktober och
klappa en katt.

 medborgarplatsen, lördag, paraplyhållare: emelie

en av de där bra sakerna med regn

är hur vackert det blir med alla ljusreflektioner.

men vore jag en uppfinnare,

skulle jag uppfinna något så simpelt som ett paraply som står emot regn & blåst i kombination,

utan att vända ut och in på sig själv. 

(sista helgen, sthlm)

gå snabbt genom gången som sammanbinder t-centralen med centralen
alla människorna
en som spelar fiol, ett öppnat kondompaket, en liten flicka med röd gympapåse

lukten av melonäpplen i mormor och morfars källare
smaken

och havregrynsgröt med äpple, solrosfrön, honung

filmen: the cats of mirikitani
(finaste på länge)

blåbärste i gigantisk tekopp & delad chokladvalnötsbakelse

virrvarra runt i affärer
runtrunt och

känslan av att vara under vatten,
hålla andan
se ytan men inte kunna ta sig dit

tänka sista gången
sista gången slå portkoden
sista gången laga mat på den där spisen,
sista gången titta ut genom fönstret på hustak och molnfärd

vemodigheter

en tappad assiett, en tågresa
och att vara stadlös,
från och med nu besökare

hemma,
har orkidéblommorna börjat falla
kanske känner också de av hösten