orangeheten.

sist paris och konstrasterna mot staden innan. tunnelbanorna som dundrar, kränger sig fram, folkträngseln och gestikulerandet, orden som inte går att uttala.
de slitna, smyckade portarna och det intressanta med en stad som inte tar slut.
rummet med det röda ljuset om mornarna, det orangea om kvällarna och
skuggorna från pelargonerna på väggarna.
den gamla kyrkogården med ett otal kända namn, handskrivna brev och röda rosor/ whiskeyflaskor och cigaretter, murgrönan som klättrar sig fram, raderar namn, gömmer gravar.
en liten svart fisk med stora ögon (som jag kände för att smuggla med mig hem om jag nu bara hade haft en vattenfylld ficka)

den gröna sjön.

sedan berlin, som liknade hemma.
som att någon gång varit där men sedan glömt bort det. likheterna i språk, rörelser.
och historien som oundvikligen kändes när man passerade platser, gator. hur turister kan ta kort; posera och le- framför judiska minnesplatser är för mig ett mysterium.
ett hotellrum med vita lakan och mjuk heltäckningsmatta under fötterna, en 4vånings secondhandbutik i en gammal östbyggnad, en roddbåtsfärd på en alldeles grön sjö; träden som speglade sig i sjön eller sjön som speglade sig i träden. och currywurst,
förstås.

 
 

en rosa cykel i köpenhamn/ maneterna.

först malmö, som var finare än jag hade tänkt mig. med söta blomprydda torg och gator, långa pirar ut i havet och 30 minuter till köpenhamn. saltheten på huden efter bad, fiskmåsarnas skriande utanför fönstret. och nedlagda gamla järnvägar och industriområden att promenera bland om kvällarna, när värmen hade svalnat och ljuset var som vackrast.
förälskade mig i en plats där, vid en innerhamn. stillheten, solen som höll på att gå ner och industribyggnaderna som speglade sig i vattnet. och havet som rymde hundratals maneter.
det där nästan svävandet genom vattnet
som om hav och himmel bytt plats och rymden redan tagit vid.

nattåget till berlin, halv 6 på morgonen.

i somras prövade j & jag det där med att åka tåg.
det var i början av augusti,