orangeheten.

sist paris och konstrasterna mot staden innan. tunnelbanorna som dundrar, kränger sig fram, folkträngseln och gestikulerandet, orden som inte går att uttala.
de slitna, smyckade portarna och det intressanta med en stad som inte tar slut.
rummet med det röda ljuset om mornarna, det orangea om kvällarna och
skuggorna från pelargonerna på väggarna.
den gamla kyrkogården med ett otal kända namn, handskrivna brev och röda rosor/ whiskeyflaskor och cigaretter, murgrönan som klättrar sig fram, raderar namn, gömmer gravar.
en liten svart fisk med stora ögon (som jag kände för att smuggla med mig hem om jag nu bara hade haft en vattenfylld ficka)

den gröna sjön.

sedan berlin, som liknade hemma.
som att någon gång varit där men sedan glömt bort det. likheterna i språk, rörelser.
och historien som oundvikligen kändes när man passerade platser, gator. hur turister kan ta kort; posera och le- framför judiska minnesplatser är för mig ett mysterium.
ett hotellrum med vita lakan och mjuk heltäckningsmatta under fötterna, en 4vånings secondhandbutik i en gammal östbyggnad, en roddbåtsfärd på en alldeles grön sjö; träden som speglade sig i sjön eller sjön som speglade sig i träden. och currywurst,
förstås.

 
 

en rosa cykel i köpenhamn/ maneterna.

först malmö, som var finare än jag hade tänkt mig. med söta blomprydda torg och gator, långa pirar ut i havet och 30 minuter till köpenhamn. saltheten på huden efter bad, fiskmåsarnas skriande utanför fönstret. och nedlagda gamla järnvägar och industriområden att promenera bland om kvällarna, när värmen hade svalnat och ljuset var som vackrast.
förälskade mig i en plats där, vid en innerhamn. stillheten, solen som höll på att gå ner och industribyggnaderna som speglade sig i vattnet. och havet som rymde hundratals maneter.
det där nästan svävandet genom vattnet
som om hav och himmel bytt plats och rymden redan tagit vid.

nattåget till berlin, halv 6 på morgonen.

i somras prövade j & jag det där med att åka tåg.
det var i början av augusti,

the wannadies- you and me song

det är nedräkning av dagar och en

dörrmatta som utgörs av en uppslagen sida i en ica maxi reklam,

ett kastrullock som tallrik och två tomma besticklådor som datorbord.

det är ett hem som inte längre är ett hem utan en väntan,

ett augustiregn som leker novemberregn

och en tant som plockar ner äpplen från träden med hjälp av sin krycka.

det är smaken av perfekt mogna nektariner, gula kvisttomater,

avokado med örtkrydda.

en trivsam ensamhet, en slags glädje;

som studsar mellan ekande lägenhetsväggar,

fram och tillbaka.

då allting till slut var inpackat i

släpkärran

bilen

takboxen

(om man inkluderar soffbordet, skrivbordet och den vingliga vävpallen som av utrymmesskäl fick slås sönder)

var det inte lycka jag kände

istället ville jag tända eld på allting

efter femte flytten/förflyttningen av ägodelar

allt det där som utgör ett hem plus så mycket mer

var det en lättnad,

en renhet

att komma tillbaka till en tom lägenhet

kala väggar

en madrass på golvet

det mest nödvändiga

som till exempel en prickig kopp med rött te

högsommar, hetta

luft som fylls av hundratals svärmande myror

glänsande vingar,

ryckigt flygande

hetsigheten

natt som återigen blir natt,

svart och

nedanför de knastrande kraftledningarna och flyplanen som nästan skrapar tak,

finns en äng full av stora silvriga bolltistlar

ny ålder, ny kamera

en ledighet som försvinner iväg

en resväska som snart ska packas

(och kvällar som rymmer alldeles för mycket tankar)